Skulle ut på en oskyldig promenad med hunden när världens åskväder kom över oss! Det liksom följde oss hela vägen hem, jag var så jävla rädd! Det kom när vi hade gått ca. 1 km av 6, tänkte att det är nog lugnt då vi nästan var i skogen (höga träd you know) men så blev jag så paranoid så jag bestämde mig för att ta den kortare vägen på 4,5km istället, vi hade ca.  2.5 km kvar när man såg blixten och det dundrade satan i det! Så jävla rädd, så vi sprang som galningar, jag blev dödstrött, gick en bit, sprang, gick.. Intervall helt enkelt hhaha! Hjärtat slog fortare då det bara åskade och åskade och träden tog slut och jag var på en öppen skitlång slätt!

Sprang och ipoden flög iväg på stenarna (stigen i mitten av slätten), sprang och hämtade den (den fick en springa :( ) och trodde jag skulle dö för jag hade panik på riktigt, fick knappt någon luft och trodde jag skulle spy upp mitt hjärta men jag vågade inte stanna utan lät hunden dra mig sista kilometern..

Fy fan, allvarligt jag var inte säker på om jag skulle överleva!!!! Såg mig själv bli träffad hela tiden och funderade gång på gång att släppa hunden för om jag skulle bli träffad skulle det ledas genom kopplet till honom ju! Eller kanske inte då det var ett "tygkloppel" men va fan.. Så tänker man när man är rädd! Hellre jag än han liksom, skulle inte kunna leva med mig själv.