Självklart skulle pappa bjuda på restaurang.

Jag är nog jävligt självdestruktiv. Jag förtjänar liksom inte att vara glad.

Tror ni fattar vad jag menar. Jag kan inte påstå att min ätstörning finns kvar. Jag har störd syn på mat, ja. Men ja är inte ätstörd om ni hajar. Jag äter. Mår lite dåligt över det, tänker att jag borde inte. Tänker att det är inte bra någonstans att svälta sig heller, det hjälper inte i längden så jag äter vidare. Halsar i mig mat tänker att det är okej.. Efteråt inser jag att det är det fan heller, men jag kan inte stå emot! Töjer magsäcken och äter mer. Kan inte stå emot sötsaker utan går ständigt med gråten i halsen pga. ångest.. Men hade jag varit ätstörd då skulle jag kunnat stå emot. Hatet jag känner mot mig själv går nog inte att jämföra för då skulle jag inte ätit så här, hur dåligt jag än mår efteråt.. 

Det blev 3-rätters. En toast med räkor och sallad, en hamburgare (åt faktiskt bara lite mindre än hälften) och någon chokladkreations-efterrätt. Usch som jag mår nu. Min kropp vill inte ens ha det! Det är som laxering för mig och mår dåligt fysiskt också i magen. Det är någonting med kött och min mage, det vill sig inte. 

Så det jag ville komma till var väl att jag kan bli frisk. Jag KAN. Men jag vill inte. Jag ger mig skuldkänslor med flit också för jag förtjänar ju inte att må bra. Vem är jag som kommer här och tror att jag är bra nog för det? Jag kan ju inte ge upp innan jag lyckats bli smal! 

Jag har gått upp 5 kg. FEM. Sedan jag började äta mer normalt. Jag har VALKAR övver bh'n, VALKAR utanför kortkorta shorts. Valkar som jag aldrig ens sett på min kropp innan! 

Jag ska tappa det, jag ska. Jogging varannan dag + jogging, och det bra med jobet = inget småätande och mycket att röra sig.. Så nu kör vi på detta.