Jag är den som går in på toaletten och gråter i skolan, men går ut med ett leende på läpparna. Hon som alltid ställer upp för sina vänner även om det skadar henne själv, hon som låter hennes vänner trampa på henne därför att hon inte vill såra dem med sanningen. Hon som egentligen inte ens bryr sig om hon har vänner eller inte, men som värderar andra högre än henne själv. 

Jag vill vara den nätta lilla, tjejen alla vill skydda. Men istället är jag tjejen som har så mycket försvar att ingen skulle komma på tanken att någonting är fel. Jag känner så jävla mycket för andra att jag inte bryr mig om mig själv.

Livet är så värdelöst. Det känns som att jag bara ser alla lida och det får mig att må så himla dåligt. Det är en ond cirkel.