Jag tycker det är intressant (psykologiälskare som jag är) hur nästan alla ä.s-bloggare har en historia. 
Därför förstår jag inte varför jag sitter i helvetet. 
Jag har alltid haft vänner och fantastiska föräldrar. Har aldrig blivit misshandlad eller utnyttjad (bara att jag inte vågade säga nej en gång, det var mitt fel, och vi hade inte sex).
Jag har inte blivit mobbad, eller liknanade. Jag har aldrig blivit kallad tjock, jag har alltid varit underviktig (tills gymnasiet då jag blev normalviktig med ett bmi på hemska 20). Men ingen märkte ens viktuppgången.. 
Jag får alltid uppmärksamhet av killar, jag har lärt mig att kräva respekten jag ska ha.
Jag har börjat tycka att jag har för mycket fett nu - men det kommer väl med .. allt detta liksom. Jag började inte för att jag tyckte att jag var tjock. Jag har varit deprimerad så länge jag kan minnas, visst inte så att jag blivit diagnoserad, men jag hatar livet och skulle utan tvekan ta mitt liv om det inte skulle skada någon. Men det skulle det. Det skulle skada min familj och vänner något fruktansvärt och den tanken är mer än nog för att få mig att stanna kvar. 

 

Visst, det finns flera saker jag kan rabbla upp som jag tror är anledningar. Men inga som kommer i närheten av vad många av er har varit med om. 

Men jag vill att ni ska veta att ni är så djävla fina. Det många av er varit med om är sådana saker som gör att man skäms över att vara männsika, en del av släktet som gör sådana saker.  

Vet inte vart jag vill komma. Men ni alla förtjänar så mycket mer än att leva i ett helvete inom er själva på grund av vad andra gjort.