"Du är alltid så glad och skrattar jämt. Jag kan inte låta bli att undra om du verkligen är glad eller om det bara är någonting du måste leva upp till?"

Ja vem vet. Skönt att hon inte märkt att mina naglar river ner i mitt skinn på hennes lektioner tills det nästan blöder. Eller ja, på alla lektoner. Men ingen annan lärare försöker analysera mig. Men det skulle vara pinsamt om hon märkte och då skulle allt förstöras direkt. Måste komma på ett sätt att dölja det..

Jag vet inte vad som är fel på mig. 
Jag är uppenbarligen inte ätstörd för jag kan ju äta. Fy fan vad jag kan äta. Och inte kan jag spy.

Men på samma gång mår jag dåligt i mig själv av att äta. Får ju skuldkänslor men ändå tröstäter jag och det är äckligt. Vadå "tröst" liksom, blir ju bara värre.

Ändå kan jag stå på löpbandet och tänka "fan vad bra att jag sprang konstant i en halvtimme! ..... man bränner så mycket kcal när man kör intervaller.. om jag saktar ner kommer jag bränna mindre. Fast jag är skittrött och har ont i knäna, jag har kämpat bra. .... fast ..... kalorier. Om jag bränner så jag är minus 100 kan jag äta 100 mer sen.." Sen kommer jag till minus 100 och då vill jag till minus 200, sen minus 300 .... Idag blev det ju minus 450 något tror jag. Ändå ville jag fortsätta men ville inte cykla hem i mörkret (bussen går inte så ofta). Sen trycker jag i mig jordnötter och russin. Så gott och så ÄCKLIGT.

Eller om jag går en promenad, kan jag frysa och vilja gå den korta på en halvtimme. Men om det ens korsar tankarna att ta den på en timme, då KAN jag inte gå en halvtimme. Behöver jag nämna att jag inte kommer ihåg senaste gången jag gick en halvtimme?

Och hur mycket jag än bränner, så äter jag ikapp.
Jag tror att jag får. Ändå sitter jag här och lipar nu för att jag är på +500 = jag åt alltså 900 kcal mellan 16.30-21.00. 
Fy fan fy fan fy fan fy fan...

Sen ligger man på minus 450 något och vågar ändå knappt äta. Men börjar man..... Då finns inget stopp.

Och det roligaste? 
Jag vet om att jag inte behöver gå ner i vikt. Jag vet att jag inte kommer bli snygg. Hade jag bara velat gå ner i vikt hade det handlat om enkel matematik. Detta är något annat. Jag vet inte vad jag håller på med och varför. Vet inte varför detta är tillbaka. Men att må dåligt är min trygghet, vill inte bli av med mig själv. Har ju lärt mig att leva med det.

Jag vill bara försvinna. Vill inte finnas.