Jag tror att de flesta kan hålla med mig om en sak: livet är meningslöst.

Så var lämnar det oss? Jag vet inte. Jag vet ingenting.

 

Vad ger oss kraft att leva i en värld av meningslöshet? Jo vi skapar en egen mening. 

Men allvarligt talat, att vi skulle vara "fria" är ett skämt. 

 

Gå i skolan, skaffa utbildning, skaffa körkort, läs vidare, börja jobba, tjäna pengar, skaffa familj och repetera efter mig, "jag är fri".. 

 

Ingenting lockar mig. Jag vill inte gå till skolan, jag gör det i ren panik för jag vet om att för min omgivnings skull kommer jag inte ta mitt liv, jag kommer vara fast i ett liv jag inte vill ha, så jag måste. Jag måste pallr mig upp. Jag måste bli godkänd. Men det ger mig panik, jag har inte orken längre att satsa på de högsta betygen, men jag har kvar samma gamla press och blir så besviken av mina resultat, blir mer deppig, vill inte gå osv. Ond cirkel. 

 

Jag ill inte ha ett jobb. Jag vill inte umgås med folk. Jag vill inte vara vaken men jag vill inte sova. Jag vill inte träffa någon men vill inte vara ensam.. Jag vill inte leva men jag vill inte dö. 

 

Vad är meningen med att ha en utbildning? Jo, bra jobb.. Vad är meningen med ett bra jobb? Jo, att man ska trivas i livet och tjäna pengar. Och det då? Jo det är väl självklart. Men varför? För att köpa saker så att samhället går runt, för att uppfinna nya medeciner för att rädda människorna och inte fatta hur man ska göra för att få jorden att inte bli överbefolkad, för att få tekniken att gå framåt och göra människorna dummare. I framtiden kommer somliga väl bara leva på tekniken utan att komma någonstans utan den. Det skulle innebära enkel kontroll av staten, iallafall.

 

Jag ser bara inte vad som ska göra en lycklig. Jag har en underbar familj, de bästa vännerna, möjligheterna i skolan om jag anstränger mig. 

 

Men jag vill inte. Jag vill bara inte. Jag är trött, på allt och jag vill inte existera.

Vet inte när jag senast var lycklig. Jag kan le, skratta och så och jag kan absolut mena mitt leende. Men mest känner jag mig som ett tomt skal utan andra känslor än sorg, empati och hopplöshet för mig och världen.