All ilska från igår har gått över till.. hopplöshet? Jag har aldrig känt mig såhär mentalt svag och okapabel. Jag vaknade ganska pigg och positiv halv 6 och skulle gå upp för att träna, så jag ställde mig på maskinen. Men redan första minuten när jag kände mina ben göra ont efter gårdagens cykling och huvudets illvilja att kämpa genom min egen klenhet visste jag att det var över innan det ens börjat. Mitt enda träningsproblem med maskinhelvetet är att jag tränat mer än min kropp tål, att jag blivit så tävlingsinriktat mot mig själv att jag hela tiden tänkt "lite till". Ingen av den glöden fanns kvar idag. Jag fick stanna flera gånger för att jag behövde få bryta ihop och gråta. "Jag orkar inte mer" var stämplen som satt i huvud, hjärta, själv och kropp. Jag är inte ens fysiskt trött utom benen men de behövde bara en push som psyket inte ville ge. Ingen musik motiverade minsta lilla, ingen tanke om revanch på puckon jag vill visa att jag är bättre än, inget alls. Bara tomhet och tårar och misslyckande. 200 kalorier på 25 minuter, det sämsta på väldigt länge.

 

Jag vet egentligen varför jag är ledsen också men det är inget jag orkar eller har tid nu att ta upp. Det kommer bli ett långt inlägg nämligen.Jag är ett misslyckat barn kan man väl sammanfatta det kort som, önskar för allas skull att jag inte blivit född. 

 

Jag kommer aldrig ge liv åt ett eget barn, jag tänker Aldrig stå skyldig att tvinga in ett oskyldigt barn i den här världen.