Things will never be the same again.

Det är en sak för sig att jobba med gamla människor. Varje dag handlar om död - döda vänner, döda familjemedlemmar, döda makar, någon på andra avdelningen som dött som någon på min avdelning kände.. Någon på andra avdelningen där jag jobbar ett par timmar om dagen innan jag beger mig till "min" avdelning som avlidit. Människor som kommer till den avdelningen därför att de inte kan bo någon annanstans då de kanske har en elakartad cancer eller dylikt.
 
Det tär på mig, fan, vem skulle det inte tära på? Man tycker ju om de gamla själarna.

Man ser tecken på vilka som är dementa och vilka som mår sämre. Jag börjar se tecken hos min älskade kära farmor. Jag har alltid haft ett speciellt band med henne... Men nu känner jag inte igen henne mer. Hon är inte gammal men hon var med om en olycka och först trodde jag att hon skulle dö. Satt hos henne på sjukhuset varje dag på mina raster men hon blev bra. Hon blev sig själv. Men nu går går det nerför.. Jag menar inte att hon är döende men det är först nu jag inser att hon är gammal. 
 
Jag har redan förlorat min första katt (han var min bebis som diade på min kudde), första häst (som var alldeles för stor till lilla mig men som jag älskade av hela mitt hjärta och det  tog mig ett år att kunna säga hans namn utan att gråta), morfar, gammelfarfar, farfar, gammelfarmor, min första hund (som jag också hade ett väldigit speciellt band med, det var hon och jag)...
Jag vill inte förlora fler. Jag vet att död är ett måste för att livet ska gå runt, för att jorden ska gå runt. Men hur m¨nga förluster har någon råd att gå med om innan man är pank, innan det inte finns mer.

Kommentarer
Postat av: Nova

Åh, vet precis vad du menar. Jobbar också på ett äldreboende, och förra sommaren var det Hemtjänsten. Min morfar börjar bli förvirrad nu, även rullstolsbunden och får hemtjänst. Det är jobbigt att se, speciellt att sedan gå till jobbet och veta att de också är någons mamma/pappa/syskon/morfar/mormor osv... Man jobbar ju med människor som kan dö samma dag eller om två år. Läskigt, men lite livsnyttigt kan det vara ändå?

2013-07-30 @ 23:40:12
URL: http://countingthestars.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0