Det gör så jävla ont att ingen tar en seriöst. Har berättat för mina vänner och det är En som faktiskt bryr sig. Som försöker först. Annars driver de andra med mig som om det vore kul? Får ju skratta för vad gör man? Blir så äcklad. "Vet inte vad jag ska säga, har aldrig känt så". "Sluta tänka så!! Be positive!" Nej, känns bra att jag har vänner med empati. Jag klarar inte detta mer, jag kan snart inte le mer, mina tårar pressar hårdare varje dag och jag har knappt aptit. Äter jag mår jag illa eller blir dålig i magen, känner mig yr och darrig, det jag får i mig är typ naturshake och sallad + lite lite mat i skolan. Oftast ingen frukost och middag har jag svårt för. Däremot godis osv. är inga problem!? Fattar inte! Kött som jag alltid tyckt om får jag knappt i mig längre, det är för "mycket", svårt att andas ibland för det känns som halsen krymper och alltid ångest.

Berättat för mamma men hon  vill ju veta VARFÖR.
JAG VET INTE. Vill inte säga till henne att aaahhh men detta har vatt i flera år! Hon sa att jag mår inte alls dåligt alltid, är ju jätteglad ibland och är ute och festar! Truth: Har inte roligt när jag är ute, "är jätteglad" ahhhh på utsidan. Det är för personligt för att prata om med sin mamma. Kommer alltid tycka lite illa om henne och pappa för att jag EXISTERAR. VARFÖR? Det är så jävla orättvist! Jag vill ju inte leva, men jag vill inte dö. Jag vill bara inte finnas! 

 

Det är så himla svårt, allt. Kan inte se mig själv leva i framtiden. Jag vill inte. Livet är meningslöst men jag kan inte göra så mot vänner och familj. Skulle aldrig kunna ta mitt liv för jag skulle slippa all smärta men skulle låta alla andra vara kvar i den. 

Jag har inte dåligt självförtroende Längre (hatade ALLT  med mig själv innan, ALLT, varenda millimeter), jag vet att jag har vänner (trots att de inte förstår, kan inte anklaga dem för det), har en familj som älskar mig.

Och ändå känner jag mig så fruktansvärt ensam.

Hejj hörrni.
I skrivande stund är jag så trött att jag mår illa. Börjar tidigt imorgon så börde verkligen sova, men är så deppig att jag måste skriva någonting.

Jag vet inte om jag har någon slags depression eller om detta är normalt? Om någon av mina läsare, nya som gamla, skulle orka läsa och kanske hjälpa mig med en kommentar på om ni tycker att det är normalt skulle jag bli så himla tacksam.. Kommer inte skriva allt, det skulle ta evigheter. Men lite bullet points?
Jag skulle vilja gå för att se om detta är något att få diagnos för men vill inte komma dit och få det indikerat att det inte är något fel.

 

* Har haft självmord i tankarna sedan sjuan, dvs i sex år, har tänkt på det varje dag, på dessa 6 år räknar jag att det kanske är sammanlagt 30 dagar jag inte gjort det. (Ja jag är seriös)
* Åt dåligt i sjuan, åttan för jag mådde dåligt men ville att någon skulle märka det, vilket ingen gjorde.
* Själva matsvårigheten har suttit i, tänker alltid på kalorier och mår dåligt om jag äter godis, rädd för viktuppgång och om det händer är min dag förstörd och känner mig misslyckad tills jag gått ner igen.

* Tror det är vinterdepressionen som slår nu för innan har jag som sagt kunnat tänka "det var värre i högstadiet" när jag mått dåligt, men så som det varit den senaste veckan slår allt.

* Det finns ingen anledning till att jag är ledsen, det bara är en klump i magen som växer och växer tills jag får komma hem och kan gråta ut.

* Kan inte fokusera i skolan, är bara nere. Försöker att vara glad, visst kan jag le och skratta men känslan finns inte där. Vill inte vara med mina vänner men "är tvungen"
* Vill inte leva, men vill inte dö. Bara önskar att jag aldrig blivit född, att jag slapp existera.
* Sover dåligt, när jag väl sover är det alltid mardrömmar nästan. (Blodiga, oftast att jag blir skjuten/huggd/häld syra på/stenad osv utan att fö men känner smärtan. Drömmen tar liksom inte slut! Tror det är verkliget när jag vaknar)

* Blivit smalare på senaste tiden fast jag inte tränat, knappt gått ut och gått, bara haft dålig aptit.

* Gråter över det mesta, känner överdrivet mycket empati. 

* Älskar mina föräldrar men samtidigt hatar jag dem för min existens.
* Kan inte slappna av, konstant stress trots att jag inte är stressad över någonting speciellt.

* Dras mot destruktiva förhållanden.

Om inte annat står är det i princip konstant. Mer eller mindre, men 100 gånger starkare från sensommaren till senvåren (om man kan säga så).

Skulle vara otroligt tacksam för svar... 

Kram, hoppas ni mår bra. Vill inte att någon av er ska må så här.

Åh, taggar att börja 11 imorgon, kan gymma alltså innan skolan! Yay. Och slutar 15.20 så skulle kunna gymma efter!  

Jag blev så ledsen när jag insåg att jag raderat så mycket från mitt arkiv. Var ju rädd att någon visste vem jag var. Så tråkig, hade verkligen känsloinlägg, sådana känslor som jag skäms för hade jag skrivit ändå. 

 

Jag vet inte hur jag ska formulera mig, jag har gråtit hysteriskt i två timmar och jag vet inte varför. Jag har tappat min aptit och jag borde vara glad, men jag är orolig. Jag är dålig i magen mer ofta än sällan och jag har aldrig varit med om en liknande depression. Innan jag bytte blogg (så ja det var ett tag sedan) berättade jag för mina föräldrar om hur dåligt jag mår psykiskt men de tog mig inte speciellt seriöst trots hur mycket jag grät, jag har liksom gett upp på dem. Vet inte vad jag ska göra. 

 

Det är svårt att skriva för just nu känner jag inget. Känner en klump i magen och darr i kroppen men inget mer. Jag har nog gråtit färdigt för flera år framåt och jag tycker synd om hundarna som fick stå ut med min sorg och irritation.. 

 

Jag vet verkligen inte vad jag vill berätta för jag har INGET att må dåligt över. Visst vi har mycket i skolan men jag ser ingen anledning att göra något. På samma gång får jag inte få dåliga betyg. Det är komplicerat att förklara, jag är sjuk i huvudet.

Innan skulle jag blivit glad om min aptit försvann. Om jag kunde sitta klockan åtta på kvällen och bara ha ätit en macka till frukost, lite blomkolsgratäng till lunch och en chokladboll till eftermiddagskaffet och inte ens vilja ha en halv macka till middag. Men nu? Nej. Jag är bara orolig. Jag är så fruktansvärt utmattad av detta. 

Förra året mådde jag också dåligt på vintern men det blev inte fysisk smärta, nu mår jag illa på bussen hem så att jag vill spy. Jag brukade tänka att jo visst mår jag dåligt nu men INGET slår hur jag mådde i högstadiet. Då var allt värst.

Detta? Detta är värre. Så jävla mycket värre. Har aldrig varit med om liknande.<


Fick ont i hjärtat när jag cyklade, hoppades att jag skulle få hjärtstopp. Kom på att hjärtat sitter på vänster sida. Besvikelse.