Jag älskar frukost för mycket. Mat kan jag skita i hur länge som helst, det är saker som frukost och godis som ligger såååå nära mitt tröstätande hjärta.

Åt 2 Wasa sport med kaviar och en halv äggvita på varje plus två skivor honungsmelon och svart kaffe till det. Jag är så glad att jag äntligen tagit bort mjölken! Tog även bort den från teet. Teet blir svårare än kaffet men allt handlar väl om att vänja sig?

Sitter och läser körkortsteori och när jag kommit till sida 100 ska jag lägga telefonen på laddning, byta om, slänga massa saker i tvätten sen powerwalka.

Jag vill att det ska synas hur du brutit ner mig, förstört mig. Du får mig alltid att tappa aptiten, vet inte om det ska få mig att skratta eller gråta. För denna gången är det permanent, det kommer aldrig kunna bli vi. Nu vet jag att du inte bryr dig om mig. Så varför skulle jag?

Jag försöker att inte bryta ner mig själv totalt. Allt kommer med tiden. Jag kan inte ha ätit som jag gjort för sen bara bryta det, då kan jag inte hålla det. Mat är liksom det jag använder för att palla ångesten men ändå blir ju ångesten bara värre.

Jag åt tre st dumle igår (sånna små), + 1 dom jag dock spottade ut men lite kcal fick jag säkert i mig ändå. Det är inte bra men jag tänker ändå se det som en vinst då jag stod emot värre saker.

Idag har jag äntligen börjat tänka kalorimässigt igen och har räknat ut att mitt favoritbröd (pågen prima danskt rågbröd) har 92 kcal per skiva. Det är en hel del, men man blir mätt på en iallafall. Och dricker kaffet svart. Varför har jag envisats med att ha "bara lite" mjölk i? Många bäckar små liksom. Jag har aldrig ens haft problem med svart kaffe? Så dumt.

Jag ska till stan på kaffe idag och det är inga problem då, det jaga rädd över är att jag ska sova hos en kompis som bor själv för tillfället (kan äta massor om inga föräldrar är i närheten) och hon har kladdkaka. Jag vet redan ny att jag inte kommer kunna hålla fingrarna borta. Hjälp?