Jag vet att jag är världens sämsta dotter, jag vet det. Och jag vet att det är det dem menar också. Men allvarligt hur tröga är dem som inte ens fattar.. Klart som fan att man inte är en bra dotter om man skyller sin existens på dem. Jag vill fan inte leva och jag undrar om det kanske är en försvarsmekanism för att det är lättare för dem när jag inte finns mer om de inte tycker om mig.. Har aldrig varit så seriös med dessa tankarna trots att jag haft dem sedan 8an. Det är inte längre min egna smärta jag är rädd för, jag vill bara inte förstöra någon annans liv vilket jag vet att det skulle göra. Men på samma gång, hur rätt är det att jag ska lida när jag vet att det inte förändras? Detta är 3e året då jag bara velat dö, och nu känns det inte längre som en vilja utan .. ett krav. Jag vill ha min frihet. Jag hör inte hemma här.

Varje gång jag tror att jag hittat en bra kille, som faktikskt är ute efter någonting seriöst.. Visar det sig att det bara var en akt hela tiden. Är trött på att alltid vara den ärliga som står upp för alla men inte får annat än skit tillbaka.

Kiropraktik och frissor har sabbat mina hålor, därav sabbat min gymmning! Men har gått ner de 2 kgna som jag gick upp innan när jag slutade bry mig så är iallafall tillbaka på 0 istället för minus. 13 kg kvar haha, men börjar inse att jag nog kommer vara riktigt ful då! så 8 till börjar vi med. Varje enstaka minus kg är ett delmål.

Gårdagens träning: 1 timme. 5 minuters PW på löpbandet och 15 minuters jogging, sen överkroppen i gymmet i 30 minuter och avslutade med 10 min på crosstrainern.