Min bror kommer hem idag med hans sambo, jag har varit instängd på rummet mest och gråtit. Jag mår så mycket bättre av att leva så här men idag har jag enbart fått höra irriterade föräldrar gnälla på att jag "håller på så här" , det är löjligt och att så länge jag bor hemma borde jag leva så som de lever därför att jag tar upp hela köket och så vidare. 

 

Att jag mår bra av detta spelar ingen roll liksom. 

Det är en så underlig känsla, att gå upp på morgonen och se fram emot dagen. Fast att inget speciellt är planerat. Jag trodde inte att någon gjorde det, jag trodde att det var normalt att det kändes som att när man vaknade från en mardröm vaknade man ändå upp i en annan. Att en ny dag var det värsta som fanns. Hur ska man överleva en till? Hur ska man orka? Allt är ändå bara svart.

 

Jag tror inte man kan må bättre för att man "bestämmer sig för det" som många säger och tror. Många som kanske inte egentligen vet. Jag tror att man måste nå en viss punkt som är olika från person till person, där man kommer till en slags insikt.. Eller där man hittar ett sätt man kan stå ut med att leva på som får en att må bra.

 

Jag tror att frukt har räddat mitt liv. Räddat mig från att slösa bort mitt liv. Men det är inte för att jag bara bestämde mig för att leva så här, jag kom till någon slags insikt som jag inte kan förklara mer än att jag av hela hjärtat ville lägga tid på mig själv, energi på mig själv. Jag insåg att jag kanske var värd det.. På samma gång slutade jag dricka kaffe, röka, dricka alkohol. Det händer inte för att man bestämmer sig för det bara för hur många gånger jag inte jag slutat röka innan? I typ 3 dagar? Men börjat igen för att jag inte sett meningen med att sluta.

 

Man måste hitta sin mening.