Är det möjligt att ta sig ur detta?

 

Är det någonting jag alltid kommer ångra är det att jag inte tog tag i det och bad om hjälp då när jag tickade kriterierna, även om jag inte visste det.

 

Är det inte sorgligt att man kan må för bra, när man egentligen inte mår bra alls? Tankarna går att sopa undan nu, jag kan leva bättre nu, men allt kommer tillbaka. Det är som att varje tanke är en boomerang som jag bara kastar längre nu innan den kommer tillbaka. Även fast allt är annorlunda nu så är vissa saker precis likadana.

 

Jag har aldrig tagit det seriöst med skolkuratorer men kanske när jag börjar studera att jag ska ta tag i det? Kanske är lite stöd bättre än hemligheter och inget stöd alls. 

Jag saknar det. Jag saknar hunger, kaffe, cigaretter och hur sjukt det än låter saknar jag att må dåligt, jag saknar att vara smal även fast jag inte tyckte att jag var smal nog. Jag tycker att man ser ren ut när man är smal men jag kände mig aldrig ren för låren var för stora och smalbenen för muskliga. Nu är jag smutsigare än någonsin men jag är bestämd att ta mig igenom detta. Jag tänker forstätta äta som jag gör men ändå så saknar jag att slippa att ta ansvar för min egen lycka, det var lättare att gräva sin egen grav än att kämpa efter en livslåga. Speciellt när ingen vet, det finns ingen jag kan dela mina framsteg med. 

 

Före ~ 59 kg //  vänster ~50 kg