Klockan är nio på morgonen och jag kan verkligen inte sova längre fast att jag var hemma typ fyra. Är lite bakis vilket är grymt för om jag låter bli att äta lite längre vet jag att jag kommer bli illamående av att tänka på mat. Har vägt 54 hemska kilo för länge så till och med att se 53 på vågen idag gjorde mig glad trots att jag vet att det är vätskebrist. Har varit duktig på jobb de senaste dagarna iallafall och inte ätit kakor eller något (det är nästan obligatorisk på mitt jobb men nu får det faktiskt vara ett slut på att vara en levande papperskorg). I fredags var jag jättestressad (händer dock sällan) och behövde inte ens äta lunch. Åt en halv kiwi bara. 

 

Jag har två sockerfria red bull kvar sen igår och mycket te på det så ska jag nog klara mig relativt bra idag. Åt ingen bakismat igår heller! Var såååå rädd att jag skulle det. Innan vi skulle gå var det jag som frågade min kompis om vi skulle dra och äta men så fort jag sagt det ändrade jag mig och sa att det var bättre att stanna på klubben ett tag till och äta bröd hemma. Thank god. Och thank god nr 2, åt inget när jag kom hem. Kände mig tjock hela kvällen för att jag inte hade klackskor, så himla fjantigt men är inte självsäker utan det när jag är ute. Speciellt inte nu när jag har kort hår. Känner mig så liten! 

 

Träffade en väldigt fin Novalie igår också bland annat på lite vin och kedjerökning. Så himla kul! Galet snygg är hon också! En kompis till mig var med och jag tycker ju jättemycket om henne men då var det synd att hon var med men kunde inte lösa det på något vis, hon vet ju inget eller vad man ska säga. 

 

Annars händer inte mycket nu, jag far runder lite varje helg när jag är ledig så vi får se vart jag hamnar nästa helg? Haha. Och jag tror min bästa vän är arg på mig nu men fattar inte riktigt anledningen. Barnslighetsnivån blir lite väl hög när det ska indikeras över instagram?? Så jag tänker skita i det för hon är verkligen inte den personen jag blev bästa vän med från början. På samma gång vet jag varför och "jag borde förstå" men jag har tagit så mycket och jag orkar verkligen inte mer, för vänder man på det borde hon väl förstå mig också. Det värsta är att jag inte känner någonting. Jag är inte ledsen över att förlora henne som bästa vän, eller ens som vän. Jag känner ingenting. Bara att jag har så många andra fantastiska människor runt mig just nu som ger mig positiv energi och lyfter upp mig istället för en vän som fyller med negativitet och irritation och trycker ner. Nu ska jag ju inte å det att låta värre än det är men det är så det känts.