Tror jag kan. Tror jag kan. Tror jag kan.
Åt kladdkaka (mycket) och blev ledsen för har skött mig idag. Gick in i badrummet och försökte och försökte och jag fick upp mat. Inte allt, bara lite faktiskt. För jag vågade inte mer. Det tog rätt lång tid och det är inte så tyst precis så var för rädd att mina föräldrar skulle höra.. Men nu vet jag ändå, jag kan, jag kan.
En skräckblandad förtjusning. Nu ska jag bara hålla mig varje gång tills jag är ensam hemma.
och få min mamma att sluta baka hela jävla tiden

Nu har jag äntligen bytt ut mina sängkläder som luktade spya sedan fredags/lördagsnatten (det var faktiskt på fyllan jag insåg knepet, fick en uppenbarelse när jag låg med huvudet i toan [förmodligen i papperskorgen med men det har jag verkligen inget minne av]. Härligt) så det är fräscht... och har duschat i supervarmt vatten och tvålade in mig i säkert 15 minuter, kände mig så smutsig efter all kaka (1/4 dels av kladdkakan, det sista)

Jag tror att anledningen till att jag trycker i mig allt sånt är för att jag inte kan tänka "det finns kvar imorgon" för det gör inte alltid det. Vågar man riskera? Det kan vara nu eller aldrig. Hade jag Vetat att den inte skulle finnas kvar, då hade jag nog kunnat hålla mig den sista tiden.. Men nu vet jag inte, och då vill jag typ äta upp den för att den ska försvinna. Suck..

Vill tillbaka till min tappade aptit. Kan inte någon få mitt hjärta att gå isönder igen så jag slipper ångesten.