Jag saknar att ha tappad aptit.

Jag vet ju att det var för att jag var otroligt ledsen över en kille, det låter fjantigt.. Men det var så destruktivt från min sida. Eller, det är det fortfarande... Svårt att sätta fingret på allt. Jag insåg att det som jag hoppats på inte skulle hände och blev så deppig att livet försvann ur mina ögon. 8 månader av nedtryckthet blandat med.. en slags frihet (hur det nu funkar) kan göra mycket med en.

Det var innan min "äs" eller vad det är,kom tillbaka och det gjorde mig rädd. Det fick mig att be om hjälp vilket jag fått sota för. Hon har vaknat till liv nu, min bebis. Och nu tänker jag ta hand om henne, mata henne med min viktnedgång och få tyst på hennes skrikande genom att göra henne nöjd. Hon ska tycka om mig och veta att jag älskar henne tillbaka. Trots att hon väcker mig om nätterna och säger att jag inte skött mig och att jag måste jobba hårdare. Att hon inte är nöjd med resultaten. Bebisar kan vara krävande. Sedan kommer tonårsrevolten, den längtar jag inte efter. Hon växer sig stark så snabbt. Vill ju alltid ha henne som min kärlek. Men det kommer alltid en tid då man kommergå mot varandra. Men tillslut delar man samma blod ändå och hittar tillbaka.

Hon är trots allt en del av mig och kommer alltid vara. 

Det är en plats ingen kille eller man, någonsin kommer ta. 
kanske kommer jag aldrig kunna älska någon annan.

Ingen annan kommer iallafall kunna älska mig.