Anledningen till att jag skriver sällan är för att om jag börjar skriva är det svårt att sluta. Har så mycket tankar.

 

Den senaste tiden har jag inte haft någon aptit och det har resulterat i illamående av mat eller i värsta fall att jag blivit dålig i magen. (Ja the nasty kind). Har alltså gått ner till 52-53, vikter jag inte drömt om på evigheter. Inte vägt på år. Säkert 4 år sedan.. Tillsammans med att alla mina vänner bantar, tränar, kollar thinspos osv.  så har det väckt mitt "gamla jag".. Jag blir lycklig av siffrorna. Jag har suktat i 7 år efter kommentaren " Vad smal du blivit" av en viss person, och för några dagar sedan fick jag den. "Har du gått ner ännu mer i vikt?" För att vara exakt. Lyckorus. Mina vänner kommenterar det, min mamma uttryckte det som mager. Jag ser inte sjuk ut eller så, men jag är rädd. Rädd för denna lyckan. Jag går en väldigt svår linje och att balansera att inte äta med detta går ju inte. Jag sover väldigt dåligt om nätterna och har mardrömmar de få timmar jag har sömn, äter väldigt lite (ingen frukost, kanske ett halvt äpple som mellanmål, ingen lunch, väldigt lite middag, inget annat) då jag fortfarande har ganska dålig aptit men också för skuldkänslorna och äcklet. Mår så dåligt och vi kommer snart in på lite känsligare ämnen i psykologin.. + min psykologilärare ser jag upp till väldigt mycket, vet inte riktigt varför. Och mina vänner vet ju om att jag är vinterdeppig och att jag nu tappat aptiten och att allt kaffe ger mig kroppsiga panikattaker (hårda snabba hjärtslag och är skakig) och att jag hela tiden mår illa och känns som jag ska svimma, så de tyckte jag skulle fråga henne om vart man borde vända sig för att typ kolla upp det.. Jag vill inte ha detta! Jag har inte tid! Så jag pratade med henne och det kändes bra, men är rädd också. Har aldrig tagit ett så stort steg mot hjälp. Däremot sade hon att det var bra att jag kunde prata om det för det kunde ta flera vissa år, ehh ja men det har det ju gjort..? Kunde nog inte förklara helt då jag inte vill att hon ska se på mig annorlunda. Är ju samma tjej, bara förvirrad. Fick mailen till skolkuratorn då det går snabbare att få kontakt med en psykolog + gratis om man går genom skolan annars var det väldigt lång väntetid.. 

 

Så sitter med mailen. Men min psykologilärare hade inte märkt att jag blivit smalare, alltså hon sade inte det men hon påpekade inte att jag faktiskt såg smalare up.. + Att bli frisk innebär att gå upp och det vill jag inte. Tittade på gamla bilder och jag såg ut som en gris! Har äntligen fått ett finare ansikte. Nu när jag tagit detta stora steget vet jag inte längre om jag vill gå vidare med det? Men om jag inte gör det kanske min lärare tror att jag bara ville ha uppmärksamhet? I dunno... 

 

Så komplicerat alltihop. Jag är rädd för att skaffa hjälp för detta är vem jag är. Min depression, mina störda matvanor.. allt. Vem är jag utan det?