Jag vet inte exakt varför jag har en tung klump av ångest just nu.
Nog för att allt är stressigt men stressen har jag kontroll över. Pengarna har jag kontroll över. Pengar och skolan brukar vara mina västa stressfaktorer tillsammans med min feta käft då jag ofta säger saker utan att tänka och sedan spenderar dagar, veckor, år (beroende på vad) med att ångra detta.. 

 

Eller också beror det på att jag och J pratar igen och jag är ju så sjävulskt kär. Men han är sån som tar det långsamt när det handlar om känslor. Jävla skorpioner. Jag är vädur och efter ett år vill jag inte stå på samma plats och stampa. Men det är väl så med distans.. Man lever på saknaden och tomheten i bröstet. Men varför? Jag ska flytta bort från Sverige, han har redan jobbet han tänker ha för resten av sitt liv. Får ni inte klaustrofobi av att läsa det? Tänk at födas, växa upp och stanna föralltid i samma stad. Jag kvävs av tanken. Men jag kävs också av tanken på att lämna det. Trots upp och nedgångar och trots missförstånd och dålig kommunikation och trots att båda har dåliga sidor så känner jag inget annat än att han är den rätta. Efter ett år är han det ändå. Men så är det väl alltid.. 

 

Eller så är det bara ångest. Över allt. Mat, mig själv, framtiden, ovissheten, kärleken, Skolan med stort S.. Vikt, utseende.

 

Han hatar när tjejer bantar, han tyckte att jag var perfekt för 3 kilo sen. 3. Ja, jag har ju gått upp. Innan kunde jag säga för 7 kilo sen. Det lät så mycket finare. Men innan hade jag tid att träna, nu bara pluggar jag. Och pluggar, och pluggar, och pluggar. Och trots att jag inte äter jättemycket slutar det med onyttiga saker som ändå leder till massor av kalorier. Och så rör jag mig ju inte.

 

Men jag slutar ju att röka. Har nu klarat två hela skoldagar utan att ens smaka och det är detta som är ett stort steg för mig. Att sluta röka i skolan. Hemma är inga problem! Kan gå veckor. Men i stan, i skolan. Det är svårt och jobbigt. Men sen kan min träning börja mer seriöst och jag kan knappt vänta..